Historik

A lag
Partille IBS första herr A-lag säsongen 1988/89. Övre raden från vänster: Peter Hultman, Lars Dahlman, Mats Rylander, Claes Magnusson, Gabrielsson, Joakim Simme, Stefan Molén, Per Olsson. Nedre raden från vänster: Johan Ströde, Ulf Andersson, Lasse Johansson, Johnny Johansson, Daniel Massot. Liggande målvakter från vänster: Johan Olsson och Lars Benjaminsson

En kulen dag i februari 1988 satt Ulf Andersson  hemma hos Peter Hultman på Södra Anne-bergsvägen 18. Peter var permitterad från Volvo för tillfället. Barndomsvännerna var med i innebandygänget Tequila Slammers som spelade i Mölndalskorpen. Men korpen är korpen och de funderade på spela på riktigt i seriespel och i Partille. Från allra första början var det glasklart att det skulle bli en ungdomsförening med många egna talanger i A-laget. Där och då föddes det som skulle bli Partille Wizards. 

I Partille fanns redan Björndammen IBK (som var en av landets första innebandyföreningar med William Kilander i spetsen), Partille IBK, Säveåns IBK, Sävedalens IBK, IBK Mission, Furuskog IBK och Bokedalens IBK.

Undertecknad satt i styrelsen för Partille IBK där Kurt Karlsson (Östenby) skakade på huvudet för att ytterligare en klubb skulle starta och vi övriga höll absolut med. Peter och Ulf hade hårda förhandlingar om den nya klubbens färger. Peter tyckte stenhårt att det skulle vara blått och vitt, precis som favoritlaget Everton. Ulf ville ha rött och vitt som Liverpool. För att få sin vilja igenom hävdade han att blått och vitt var så vanligt att de skulle få spela i andra stället jämt.

Dagens Partille IB är formellt Partille IBS men flera klubbar gått in i varandra t.ex. Partille IF (Partille IBK) och Björndammen IBK 1996.

Partille IF har i sin tur slagits samman med Säveåns IBK och Sävedalens IBK. IBK Missions damer är också en del av klubben.

En kul anekdot från första årsmötet är att smörgåstårtan som köptes var halva det årets omsättning.

Så här 25 år senare återfinns många av spelarna i Partilles ursprungliga klubbar som ledare i ungdomslagen. De som startade klubbarna var generellt sett 20–25. Den åldern som dagens unga seniorer har som spelat sedan de var små. Partille Wizards är inspirerat av det lilla tornet uppe på berget där vår trollkarl bor med sin drake. Och alla som spelar i Partille lär sig att bli fantastiska trollkarlar. It’s a kind of magic. Att spela i Partille!

Mona-Lisa Ericsson 


En 25-årings öden och äventyr

Tillkomståret var 1988, i en tid då innebandyn i landet ännu befann sig i sin linda. Herrlaget kom i träning och började spela matcher och ganska snart anmälde sig laget till seriespel. Behovet av en coach visade sig. Den vuxna figuren (ego) från ”ängen” i Anneberg tillfrågades.

Mina erfarenheter av innebandy var inga alls. Däremot fanns sådana från bandy på skridskor och fotboll. Mitt allmänna idrottsintresse och eldsjälarnas lust avgjorde för min egen del.

Enligt principen ”allt är möjligt ingenting omöjligt” förklarade jag mig intresserad. Nu återstod en träff med herrlagets spelare. Den ägde rum i Jonsereds idrottshall. Min grundinställning var inför mötet att så ärligt som möjligt berätta om bristen på egna kunskaper och erfarenheter av innebandy, min syn på idrottsutövande allmänt.

Min roll som coach var således begränsad; kunna reglerna hyfsat, kolla tiden för byten och trötthet och övertändning hos spelare och försöka bevara lugnet på bänken. I det allra första laget fanns det onekligen några hetsporrar.

Till en början tränade och spelade laget sina matcher i Jonsereds idrottshall utan sarg. Det var en stor dag när vi fick den vita sargen. Utan sarg fick vi använda de resurser som gavs. Utefter idrottshallens långsidor fanns bänkar, som vi välte med sitsarna ut emot spelplanen. Mellan de decimeterhöga bänkarna fanns meterlånga luckor och på kortsidorna fick väggarna tjäna som sarger.

Faciliteterna inom innebandyn på den tiden varierade från hall till hall. Hallarnas mått varierade i längd och bredd, likaså golvbeläggningen m.m. Det var en märklig tid, en provisoriernas härliga tid, en tid att minnas.

Första styrelsen

Tämligen omgående utsågs en styrelse med trojkan Peter, Ulf och Per Olsson i spetsen. Med dem fanns även Johan Olsson, Lars Benjaminsson, Claes Magnusson.

I takt med att verksamheten växte ställdes krav på en ansvarsfördelning inom styrelsen och en tränarutbildning inleddes. Visioner och mål för verksamheten diskuterades. Känslan av gemenskap, identiteten i och med klubben, klubbkänslan, skulle vårdas och fås att växa. Informationen inåt och utåt blev en hjärtefråga.

Damlag och ungdomslag

Efter den inledande konstitueringen och etableringen av herrlaget bildades ett damlag och en kraftfull mobilisering av ungdomar. Efter ett decennium hade föreningen ett par hundra medlemmar och mellan femton och tjugo lag eller träningsgrupper för tjejer och killar.

Tillväxten har varit explosionsartad. För styrelsens del innebar det att ledamöter tilldelades ytterligare ansvarsuppgifter. Pojk- och flicklagsansvar tillkom.

Med arrangerandet av cuper, egna och andras, följde åtaganden som fordrade medverkan av allt flera medlemmar. Föräldrars, mor- och farföräldrars och vänners tjänster togs också i anspråk, mobiliserades. Och alltsammans behövde organiseras. Den administrativa apparaten växte, för det ökade behovet i samband med lagens matcher men även för de andra arrangemangen, som gav ett behövligt överskott till föreningen.

Föreningar i massor

Efter ett par år med seniorlag för herrar och damer anlände ett antal juniorer till klubben. 1991 beslöt styrelsen att anmäla ett juniorlag till seriespel säsongen 1991/92.  Ungdomsintresset för sporten tilltog generellt. Herr- och damlagen växte i styrka och kvalitet. Herrarna kom tvåa i Eccere Cup i Öxabäck och damerna vann Allianstrofén i Partillebohallen. Utvecklingen accelererade.

Peter prenumererade på segern i föreningens utvisningsliga. En gång överträffades han av Ulf som samma år vann poäng- och skytteligen, en svårslagen dubbel.

Föreningens grundfäder och eldsjälar var eldfängda. Det fanns ett undantag, Per Olsson, som ägnade sig åt spelet, skyfflade in mål, allt med ett exemplariskt lugn på planen. De eldfängda, Peter och Ulf, gick sedan domarkurser och blev ett domarpar.

Intresset för sporten exploderade

Klubbar växte som svampar ur jorden. I kommunen fanns förutom PIBS omkring 1990 Partille IF, Björndammen, Jonsered, Mission med flera föreningar.

Serien dominerades av derbyn. Det var hårda duster, inte minst mot Partille IF, Björndammen och Mission. Prestigen, kampviljan och svetten kom i kokning. Hos oss var det Peter som kokade mest, ja, kokade över mest. Vid ett tillfälle verkar det som om han lyckades med konststycket att tillskansa sig dubbla matchstraff, om och hur nu detta kunde vara möjligt. Efter det första matchstraffet blandade han sig i en ”domartavla” och ingrep i spelet från sin position utanför planen. Hur tankarna gick i förbundet om den händelse vet jag inte. Senare i livet skulle han bli ordförande i distriktsförbundet.

I längden blev det ohållbart att bedriva en fungerande verksamhet i alla dessa småklubbar som fanns i kommunen. En tid av nedläggningar och samgåenden tog vid.

Jonsered inlemmades i Björndammen, Björndammen. Säveån i Partille IF. Björndammen och Partille IF gick i sin tur gick in i Pibs 1996 som därmed kom att heta Partille innebandy (Pib). En ny logga lanserades som bär Mona-Lisa Ericssons signatur.

Det var en turbulent tid. Ur virrvarret av småklubbar stegade Pibs (Pib) fram och tog täten i innebandyn i Partille kommun.

1991–1994, Det börjar ta fart på allvar

Juniorsatsningen 1991 var något av en chansning. Endast fem spelare var klara i augusti månad då laget anmäldes till seriespel. Men ett par killar anslöt från Partille IF och andra strömmade till från olika håll. Framgångarna lät inte heller vänta på sig. De äldre herrjuniorerna flyttades 1993 upp i juniorettan. 1992 och 1993 knep herrjuniorerna silvret i Göteborg Cup. Säsongen 1993/94 fanns nio lag i seriespel.

Det tidigare Informationsbladet ersattes av en mera läsvänlig tidning, Pibs aktuellt. Tidningskommittén utökades med Mona-Lisa.

Ekonomi

Under de första fem åren hade ekonomin konsoliderats successivt. Verksamhetsåret 1993/94 framstår som ett veritabelt, ekonomiskt märkesår. Bingospelandet hade slagit igenom på allvar, och dess betydelse för idrottsrörelsen blev enorm. Vissa föreningar gjorde sig mer eller mindre fullständigt beroende ekonomiskt av medlen från ”bingon”. Säsongen 1993/94 var första gången som föreningen var med i Bingoalliansen i Angeredshallen och fick del av dess överskott. I första upplagan av Gothia Cup i innebandy (i januari varje år) var Pibs en av arrangörsklubbarna. Satsningen på ungdomarna hade burit frukt, och den satsningen fortsätter och pågår fortfarande. Bingospelet, Gothia Cup i innebandy och ungdomssatsningen inbringade medel till föreningen, i det senare fallet bl.a. kommunala bidrag.

Målet med ungdomslag i varje klass

1994/95 var Pibs en av de största föreningarna i distriktet. Ungdomsarbetet hade slagit väl ut. Ungdomar kom i stora skaror. Klubbnedläggningar och fusioner ger en del av förklaringen till den utvecklingen.

Föreningens mål på sikt, nämligen att kunna ställa upp med ungdomslag för både pojkar och flickor i varje åldersklass, föreföll inte längre omöjligt att nå. Förväntningar sågs som möjliga att infria. Den tidigare slöjhöljda dimman som lägrat sig över den visionen lättade.

Cuper och Ladies Only

Satsningen på ungdomen i kommunen var lyckosam. Det var inte bara antalet spelare som växte. Stora framgångar kunde bokföras. Herrjuniorerna vann Bästcupen och damjuniorerna gick segrande ur Björnslaget. Den egna cupen Ladies only blev en stor sportslig succé. Damlaget och flickor födda 1980 (14- och 15-åringar) lade beslag på förstaplatserna. Ladies only är dessutom en fjäder i hatten för föreningens jämställdhetsarbete. Under cupen arbetar alla i klubben oberoende av kön för tjejernas skull, en ganska ovanlig företeelse i svenskt samhälle och i svensk idrott.

Noterbart i verksamhetsberättelsen från 1994/95 är att en handfull herrseniorer fanns kvar sedan starten i A-laget, nämligen Daniel Massot, Håkan Sällström, Per Olsson, Stefan Molén och Ulf Andersson. De tre sist nämnda utgjorde en fruktad anfallslinje på sin tid.

Träningstider och ledarbrist

Bristen på träningstider i kommunens idrottshallar bromsade utvecklingen. Och föreningen saknade tillräckligt antal utbildade tränare och andra ledare för att kunna ta emot alla intresserade ungdomar och utbildningen av dem som kunde delta saknade i en del avseenden i kvalitet. Kommunen sattes under press, och tränar- och ledarskapsutbildningen prioriterades.

Under större delen av Pibs 25-åriga tillvaro genomsyrar prioriteringen av tränar- och ledarskapsutbildningen verksamheten. Detsamma kan sägas om jakten på sponsorer. I båda fallen har det gjorts avsevärda framsteg även om målen ännu inte realiserats fullt ut.

I seriespel fanns 1994/95 femton lag, en ökning med hela sex lag jämfört med föregående säsong. Ekonomin var god. Vinsten noterades till 170 000 kronor. Intäkterna från försäljningen av bingolotter hade skjutit i höjden. De utgjorde den största posten på intäktssidan under 1994/95. Mest kostnader för klubben vållade anmälningsavgifter till serier och cuper, ersättningar till domare och materialinköp.

En funktionell klubblokal stod som vanligt på önskelistan. I takt med att organisationen svällde framträdde behovet av en sådan allt tydligare. Första klubblokalen var i en källare i Stärtered.

Vision 1994

1994 formulerades föreningens visioner/mål inför framtiden:

• Damlaget i div. 1 och herrlaget i div. 2

• Egen funktionell klubblokal med eget kansli och deltidsanställd kanslist

• Alla tränare med stegutbildning

• Ungdomslag i seriespel i alla åldersgrupper

• Talangutveckling i egen regi

• Äldre spelare som tränare eller ledare

• Ladies only till Sveriges främsta och största innebandycup för tjejer.

Så löd några av de kortsiktigare målen, sådana som trots allt kunde skönjas vid horisonten och kunde uppfattas som realiserbara inom en överskådlig tid. De långsiktigare målen – egen träningsanläggning, heltidsanställd kanslist m.m. – förefaller först idag (januari 2013) som möjliga tack vare ny hall i Vallhamra och Öjersjö.

1995-2008 Ekonomisk balansgång

Ekonomin är i den ständiga stöpsleven, en otacksamhetens belöning för en växande ideell rörelses arbete. Likviditeten är i obalans, inte minst till följd av att kommunens anslag är försenade. Försäljningen av bingolotter ger inte heller förväntat överskott, och den försäljningen går allt sämre. Beroendet av den försäljningen kom att förorsaka problem för många idrottsföreningar, inte bara Pibs. Vissa fakturautbetalningar kom att släpa efter. Det gällde att få skutan på rätt köl igen. Ett kostnadsbesparingsprogram fastställdes. Krafttag var nödvändiga att ta till.

Men det var inte bara den allt mindre för-säljningen av bingolotter som orsakade problemen. Kommunen hade höjt sina hallhyror samtidigt som bidragen från det allmänna – stat och kommun – reducerades. Successivt lotsade sig föreningen ur den mest överhängande krisen.

I syfte att få rätsida på den trassliga ekonomin engagerade sig klubben i allehanda arrangemang, bl.a. som medarrangör eller medarbetare vid sidan av egna cuper. Kaféerna i Lexby och i Partillebohallen och ansvaret för vaktmästeriet i Lexby skola under onsdagar, lördagar och söndagar gav omistliga bidrag till klubbkassan. Sysslan med vaktmästeriet hade klubben ansvar år under ganska många år alltsedan säsongen 1998/99. Skulderna krympte, och 2001/02 kunde klubben dessutom bokföra ett överskott av verksamheten på ca 45 000 kronor.

Obalansen i tid mellan medelstilldelningen och fakturautbetalningarna bestod under mycket lång tid. Den framstod som något av en styrelsens evighetsfråga. Ersättningen till domarna täcktes hjälpligt av överskottet från kaféverksamheterna och försäljningen av entrébiljetter. Anmälningsavgifter för seriespel, hallhyror, materialkostnader skulle betalas in i ett svep.

Utan hjälp av ideella krafter, försäljningen av Entertainment, effektivare indrivning av medlemsavgifter, inventeringar, medarrangör i Gothia Cup i innebandy, medverkan i Gothia Cup i fotboll med ansvar för stora delar av Kviberg, kaféverksamheter, klubbshopen, sponsorer m.m. skulle föreningsarbetet med ungdoms- och seniorsatsningar vara omöjlig att genomföra. Bingolottoförsäljningen kunde man inte längre luta sig emot. 2004/05 motsvarade kransalliansens bingo blott 10 % av intäkterna. Succén för Bingolotto och Leif ”Loket” Olsson bestod under en följd av år. Föreningar kunde lugnt luta sig tillbaka i den falska förhoppningen att denna mjölkkossa skulle kunna mjölkas i evärdlig tid. Kafeterian har alltid varit viktig och har genom åren skötts av idoga hjältar bl.a. Tarja Lindgren, Britt Abrahamson, Helen Kling, till dagens Per Andresen.

2004/05 var det försäljningen i klubbshopen som drevs av Mia Lingheimer, som ökat mest, men det var medlemsavgifterna, de statliga och kommunala bidragen, ansvaret för vaktmästeriet i Lexby som gav mest tillsammans med pengarna från bingoalliansen. Försäljningen av Entertainment och bingolotter minskade mest. Föreningen valde följdenligt att inte befatta sig med dessa i fortsättningen. Frigörelsen från beroendet av bingospel var därmed ett fullbordat faktum.

Det som medförde de högsta kostnaderna för föreningen var – som tidigare och senare – utläggen för material, hallhyror, domararvoden, anmälningsavgifter för seriespel, licenser för spelare, träningsläger och reseersättningar till spelare med långa resor. Deltagandet i ungdoms-SM utgjorde den kostnad som ökat mest på senare tid. En ganska ny och betydande kostnad innebar de spelar- och ledarkontrakt som tecknades.

I verksamhetsberättelserna hörs rösten som med en dåres envishet år efter år upprepar: ”Ekonomin är ansträngd men under kontroll.” Ibland utbytt mot: ”Ekonomin är ansträngd, viss förlust, men under kontroll.” I ekonomiskt hänseende balanserar föreningen på slak lina. Kräftgången fortsätter.

Intäkterna från sponsringen blir mindre och de tidigare medlen för spelare som går till annan klubb kan inte fylla upp hålen i ekonomin, inte heller de offentliga bidragen eller tillskotten från egna arrangemang. Finnveden, föreningens huvudsponsor, reducerar sitt stöd. Det var från föreningens arbete med Gothia Cup, vitsordat genom alla år och givit klubben ett så gott renommé, som de resurser tillfördes vilka krävdes för en någorlunda balans i den egna ekonomin.

Fortsatt höga mål

Trots den ekonomiska oron bibehöll klubben sina mål och formulerade till och med gamla i ny skepnad: damseniorerna i eliten, verksamheten för flickor i paritet med pojkarnas, ett fördubblat antal tränare och andra ledare (50 skulle bli 100) och det eviga önskemålet om en egen hall. En strategigrupp initierades 2005/06.

Under 2006/07 decimerades underskottet i ekonomin, men alltjämt med vissa eftersläpande fakturor. Medlemsavgifterna höjdes och bidragen från stat och kommun ökade. I juni 2007 igångsattes vidare den egna innebandyskolan Wizards Professional Summer School, som även den tillförde medel. 2007/08 bokfördes på nytt en förlust. Styrelsen hade efter många år avsagt sig fortsatt medverkan i Gothia Cup i fotboll. En central inkomstkälla gick förlorad. Ersättningen ansågs för futtig med hänsyn till arbetsinsatsen. Ett 50-tal aktiva fick engageras i arbetet på Kviberg, och detta under nästan en vecka i semestermånaden juli. De aktiva behövde sin sommarvila. I stället blåste klubben nytt liv i Ladies only i januari 2008.

De röda siffrorna i ekonomin bestod under säsongen 2008/09. Föreningen hade varit nödd att betala gamla leverantörsskulder på drygt en halv miljon kronor. Det behövdes en ny ekonomisk grund att stå på. Gothia Cup i fotboll skulle man inte räkna med i fortsättningen. Omsättningen i klubbshopen tredubblades, glädjande nog. Gothia Cup i innebandy, kaféerna i Lexby och Partillebohallen och arrangerandet av SM för P 92 och P 95 gav dock betydande överskott. Dessutom gav Idrottslyftet medel till den fortsatta ledarutbildningen i föreningen. Och Adidas och Fatpipe var fortsatt sponsorer på materialsidan. En ny supporterklubb – Heja barnbarnsklubben – sålde rabatthäften. Pengar flöt således in från många olika håll, skulder kunde betalas men alltjämt var föreningen ett förlustföretag. Jakten på sponsorer och på medlemsavgifter fortsatte.

Drastiska förändringar av organisationen och verksamheten stod för dörren. Målen skulle upprätthållas. Men ekonomin var svag. Det tycks som om föreningen försökt skapa symbios mellan mål och ekonomi.

Storklubben Partille IB

Den fleråriga ungdomssatsningen bär rik frukt. Ungdomar formligen väller in till innebandyns grytor. Föreningens färd mot målet – att vara en storklubb värd namnet – har successivt accelererat sedan början av 1990-talet för att nå en höjdpunkt efter säsongen 1995/96. Senare under 1996 är klubben en av de tre största i Göteborgsdistriktet och en av de tio största i Sverige. Flera småklubbar har försvunnit redan tidigare i kommunen, och den 1 maj 1996 lägger Björndammens och Partille IF:s ner sina innebandysektioner och uppgår i Pibs. Den nya storklubben går under namnet Partille innebandy (PIB).

I dokumentet om ”sammanslagningen” anges flera skäl. Att skapa en enda stor klubb i kommunen borde rimligen göra det lättare att få träningstider och sponsorer. Verksamheten kan rationaliseras och ekonomin konsolideras.

I en bisats i överenskommelsen mellan de tre klubbarna sägs vidare, på tal om A-lagen, att ”det blir lättare att bygga upp ett starkt A-lag när man inte håller på och ´knycker´ spelare av varandra”. Bakom den formuleringen kan man ana en rådande irritation och en segsliten kamp mellan de större föreningarna i kommunen. William Killander (BBK), Kurt Karlsson (PIF) och Peter Hultman (Pibs) undertecknade dokumentet i egenskap av ordförande i respektive förening.

Expansionen på ungdomssidan ljussätter det ökade ledarbehovet. Utbildningen av tränare intensifieras och sker i samverkan med Idrottens studieförbund (Sisu). Tillsammans med Porthälla gymnasium lanseras en innebandyprofil inom ramen för ”det fria valet”. Den oansenliga och dysfunktionella klubblokalen i Bäcksorlet (Stertered i Jonsered) ersätts med en större och mera ändamålsenlig i Brodalens industriområde.

Ladies Only

Den egna cupen, Ladies only, går från klarhet till klarhet. Antalet lag ökar, liksom kvaliteten. Succén håller i sig. 1995/96 deltog 52 lag som spelade i tre hallar. Ett av flicklagen (F 80) besegrade Storvreta i sin final och juniorlaget kammade hem en andraplats i sin klass. Från början två upplagorna hette den HSB Ladies Cup efter sponsorn och sedan Ladies Only. 1999 var sista året.

Herrseniorernas tillvaro efter nedflyttningen i div. 3 blev blott ettårig. Damlaget slutade på andra plats i div. 2. I damkvalet till div. 1 såg allt lovande ut till dess att ljuset släcktes när 13 sekunder återstod av matchen, då Vänersborg reducerade till 3-2 i Partillebohallen. Resultatet 3-1 hade räckt för avancemang. Förargligt, men i på det hela taget var säsongen 1995/96 en stor framgång för den nya storklubben.

Verksamheten konsolideras

Kadern av ledare utökas, men i och med tillströmningen av ungdomar var behovet lika pockande. 29 ledare för de 25 lagen / träningsgrupperna 1997/98 var 35 ledare för 28 grupper 1998/99. Antalet ledare per grupp hade stigit med blygsamma en knapp tiondels ledare. För kvalitetens skull krävdes det utbildning av långt flera stegutbildade tränare och att ledarna utbildades i ledarskap.

Men återväxten såg ljus ut inför framtiden för en förening som i huvudsak hade att förlita sig på att fostra egna spelare.

Juniorlaget (P 20) kvalificerade sig för spel i den högsta juniorserien, och därmed hade samtliga juniorlag nått sin högsta serie. Ungdomslagens deltagande i cuper trappades upp under 1997/98 och 1998/99. Klubben ställde upp med lag i Björnslaget, Gothia cup, Bästkustcupen, Mölndals ungdomscup, Dumleslaget och Göteborg cup. I Mölndals ungdomscup var Pib flera år i rad bästa förening. Vinster i Dumleslaget och Göteborg cup för såväl flick- som pojklag kompletterar bilden av framgång. Fina insatser i seriespelet, med seger för herrjuniorerna, kan också noteras.

Alltsedan ungdomssatsningen startade under tidigt 1990-tal har föreningen verkat för trivsel och gemenskap. En individ som mår väl i en gemenskap fungerar bättre socialt och idrottsligt.

En sådan gemenskap bygger en identitet som genererar en klubbkänsla som kan ge föreningen kraften att överleva på sikt.

I det syftet får de yngsta leka innebandy. För dem kommer resultaten i andra hand. Lugnt och stilla baxas de in i en mera resultatinriktad verksamhet. Kringaktiviteter blir viktiga för att främja klubbkänslan.

Delarna hänger samman

Seniorlagen behöver ungdomssatsningen, ekonomin behöver sponsorer, sponsorer att föreningen uppmärksammas i medier och på annat sätt. Fler ungdomar i verksamhet resulterar i ökade offentliga anslag m.m. Ungdomarna behöver seniorlag att se upp till. Föreningen är ett kollektiv av individer. Delarnas ömsesidiga beroenden ger helheten. Helheten representeras av styrelsen som ger inspiration och vi-känsla åt delarna. Allt hänger samman i ett slags hermeneutiskt samspel.

På senare tid har medlemsantalet växt till mellan fyra och fem hundra och till ca 30 lag. Framtiden ligger för klubbens fötter och analet engagerade är fler än någonsin.


Nyheter via RSS
Levererat av MyClub